Hals. 1. Anat., den jämförelsevis smala,
rundade kroppsdel, som förbinder hufvudet med
bålen. I sin mellersta del har den närmast en
cylindrisk form. Uppåt, mot hufvudet, blir den
bredare framifrån bakåt, nedåt, mot bålen,
bredare från sida. till sida. På framsidan
synes halsen kortare än på baksidan, emedan
hufvudets ansiktsdel skjuter sig framför
halsens öfre del. Vid hufvudets vanliga
ställning böjer halsen nästan rätvinkligt af mot
munbottnen till hakan. Det främre halsområdet
(collum) bildar halsens inälfsdel, i det att
här matsmältningskanalen och framför denna
respirationsröret med sköldkörteln samt på
sidorna om dessa rör grofva blod- och pulsådror
och nerver äro förlagda. Det bakre området (cervix) bildar halsens
skelett- och muskeldel. Skelettet består af
7 halskotor, hvilka innesluta en del af det
centrala nervsystemet, nämligen halsmärgen. I
medellinjen af framhalsens öfre parti betingar
(synnerligast hos mannen) struphufvudet
en uppdrifning, "adamsäpplet". Vid halsens
undre gräns ligger i medellinjen den nedåt af
bröstbenets öfre rand och åt sidorna af muskler
begränsade halsgropen. Åt sidorna från dessa
muskler och ofvanför nyckelbenen framträda
nyckelbensgroparna. Bakhalsen afgränsas
från bakhufvudet genom nackgropen. Denna öfvergår
nedåt i en svagt framträdande list eller kam,
hvilken nedåt slutar i en upphöjning. Hos
kvinnan försvinner den bukt, som betingas
af struphufvudet, på grund af dettas svagare
utveckling än hos mannen, i halsens allmänna
afrundning. Hos kvinnan går halsen åt sidorna
i mjuk båge öfver i skulderregionen, under det
att hos mannen, hos hvilken muskulaturen är
starkare och underhudsfettet svagare utveckladt,
en skarpare afsättning är för handen mellan hals
och skuldra. - Om sjukdomar i halsen se Difteri,
Halsbränna, Halsfistel och Halsfluss.

2. Husdjurssk., den del, som ligger emellan
hufvudet och bogpartiet och har till underlag
halskotorna, nackbandet och de muskler, som
bekläda dessa delar. Halsens öfre rand kallas
halskammen (fig. 1,1, hos hästen mankammen, och
dess undre del strupranden (fig. 1,2). Nacken
kallar man den främre öfre delen af halsen, som
ligger omedelbart bakom hufvudet och har till
underlag de två första halskotorna (fig. 1,3),
och öronkörtelpartiet benämnes den del, som
ligger nedanför de första halskotorna, omedelbart
bakom underkäkens bakre rand (fig. 1,4).

 

      Fig. 1. Välformad hästlials.

Hos husdjuren, särskildt hästar och nötkreatur, ha
halsens form och utseende en viss betydelse vid
bedömande af deras värde för olika ändamål.

 

 

    Fig. 2. Svanhals hos häst.                   Fig. 3. Hjorthals hos häst.

Hos ridhästar bör halsen ara smal och tunn med.
väl markerade muskler, lång nacke och rymligt
öronkörtelparti och tämligen lågt ansatt, så
att en tydlig afsats bildas vid öfvergången
mellan halsen och manken, det s. k. yxhugget
l. lansmärket
(fig. 1). Mankammen bör vara tunn och nästan
rak eller lindrigt bågböjd och strupranden bred
och rak. Svanhals benämnes halsen, om den är
lång och högt ansatt, så att den direkt utgår
från manken utan någon afsats dem emellan och
dessutom föres högt och något bågböjd (fig. 2);
svanhalsen åtföljes vanligen af en lång och
vek rygg, och den starka resningen af halsen
gör, att ryggen lätt sänker sig och hästen blir
svankryggig. Är halsen kort och lågt ansatt med
konkav mankam och konvex struprand, kallas den
hjorthals (fig. 3), en halsform, som
i synnerhet förekommer hos hästar tillhörande
den tatarisk-kirgisiska rasgruppen; nacken är
då vanligen kort och öronkörtelpartiet fylldt,
och hästen kan på grund däraf ej få ned hufvudet
i den önskade vertikala riktningen, då halsen
är rest, utan för det nästan horisontellt eller
"sticker med nosen", hvarigenom hästen blir
betydligt mera svårstyrd, än då tyglarna verka
vinkelrätt mot käkarna, såsom då hufvudet har
den vertikala ställningen. Hos vagnshästen bör
halsen vara högt ansatt och helst något längre
och gröfre än hos ridhästen. För arbetshästen är
det af vikt, att halsen är tung, då framdelen i
sin helhet därigenom blir tyngre, och hästen kan
genom sänkning af halsen lägga mera vikt i selen;
halsen bör därför hos arbetshästen vara bred och
tjock. En alltför bred hals med starkt utvecklad
mankam kallas späckhals eller, om mankammen
hänger öfver åt ena eller andra sidan,
hänghals. Äfven hos nötkreaturen är halsens form
och utseende betydligt varierande hos olika typer
och raser. Hos utpräglade mjölkdjur är halsen
lång och tunn med tunn och oftast något konkav
halskam (fig. 4), då däremot en kort och bred
hals, som har köttig, afrundad halskam och jämnt
öfvergår i manken och bogarna, är utmärkande
för gödtypen (fig. 5).

 

 

 

Fig. 4. För mjölktyper utmärkande halsform.

Fig. 5. För gödtyper karakteristisk halsform.

- Om sjukdom i halsen se Halsinflammation 2.

3. Sjöv, tåg, hvarmed ett segels nedre främre
hörn fästes eller hålles på sin plats. Af råsegel
äro blott de understa: focken, storseglet och
begineseglet (då sådant nyttjas), försedda
med halsar, hvilka fästas i seglets båda nedre
hörn, alldeles som skoten, men gå för-öfver
i stället. På ett ledsegel förstås med hals
vanligtvis det tåg, som sitter i det inre
nedre hörnet af seglet, då däremot det i det
yttre varande kallas skot. De hörn af seglen,
uti hvilka halsarna fästas, benämnas halshorn;
men som de understa råseglens nämnda hörn äro
försedda med både halsar och skot, så kallas
blott det, som genom brassningen kommer förligast
eller i lofvart, halshorn, det i lä däremot
skothorn. - Halsa, att styfhala l. anhala halsarna. Jfr
<spärr>Fockehalsdäfvert.</spärr>

4. <spärr>(Kolonnhals)</spärr> Bygnk., den del af
kolonnen, som befinner sig emellan kapitalets
echinus och astragalen (se fig. l och 2).

 

    Fig. 1. Doriskt kapitäl från Albano.

Kolonnhalsen kan visserligen sägas vara
öfversta delen af kolonnskaftet, men hör
dock såväl konstnärligt som tekniskt sedt
mera till kapitälet.

5. Maskinb., ett afsmalnande
eller förträngdt ställe på en maskindel.
Ordet användes i denna bemärkelse äfven i
sammansättningar, t. ex. <spärr>halslager</spärr>, ett slags
i sidled verkande stödlager för vertikala
axlar (se <spärr>Axellager</spärr>, sp. 536), <spärr>halstapp</spärr>
(se <spärr>Axeltapp</spärr>).

6. Metall., vid stångjärns räckning under
hammare, den del af smältstycket, som
bildar öfvergången mellan den redan uträckta
delen af järnstången och den ännu oräckta s. k.
kolfven. Då godset i halsen är tunnare
än i kolfven, händer ganska lätt under
kolfvens vällning, att halsen blir för starkt
värmd eller, såsom det kallas, bränd,
hvarför stor försiktighet fordras af smeden för
att förekomma detta fel.

7. Mus. på stråkinstrument och lutartade
knäppinstrument det långsmala, massiva
trästycke, som utgör förlängning af
resonanslådan och undertill vanligen är
afrundadt (för underlättande af vänstra handens
glidning) samt på sin afplattade öfversida
bär fastlimmadt gripbrädet (se d. o.), öfver
hvilket strängarna löpa till "snäckan", där
de äro fastskrufvade.

1. E. Hgn. 2. E. T. N. 3. R. N.* 4. I. G. C.
5. G. H--r. 6. C. A. D.* 7. E. F--t.

Hals, dansk köping och socken på norra kusten
af Limfjorden, på den punkt, där denna skjuter
in från Kattegatt. 2,200 inv. i socknen,
860 i köpingen (1906). Ö. om köpingen ligger
en f. d. skans, byggd 1647 och skådeplats
för flera strider mot svenskarna 1657--59,
som 1658 höllo den starkt besatt. Utanför
H. blef norske konungen Harald Gråfäll
öfverfallen och dräpt af Guldharald (965).
E. Ebg.