Hof [hö)v], lat. ufngula, den nedersta,
ytterst af horn omgifna delen af foten hos
hästen och andra djur tillhörande hästsläktet
(se fig. 1). De ben, som bilda grundlaget för de
nedre delarna af hästens lemmar, äro kotbenetj B,
hvilket med det ofvan belägna skenbenet, A, och
de två baktill liggande sesambenen, C, bildar
kotleden; nedom kotbenet finnas kronbenet,
D, och slutligen ’hofbenet, E, som baktill
är förenadt med ett litet spolformigt ben,
kalladt strålbenet, F. Dessa ben sammanhållas
genom senband, och framtill löpa de senor, som
utgöra fortsättning af fotens sträckmuskler, a,
samt baktill senorna från böjmusklerna, b. Från
hofbenets bakre

ända utgå två långsträckta, något kupiga brosk,
hofbrosken 1. traktbrosken, som tjäna till
att förstora hofbenet bakåt och på samma gång
genom sin böjlighet och elasticitet möjliggöra
en utvidgning

                       Fig, 1. Benen i hästens hof.

och sammandragning i bakre delen af
hofven. Mellanrummet mellan hofbrosken
fylles af en mjuk, elastisk väfnad, strålputan
1. elastiska putan (fig. l, /), hvars uppgift är
att tjänstgöra som ett slags trampputa för att
bryta stöten vid rörelsen och bidraga till att
öka rörligheten i hof vens bakre del; strålputan
bildar underlaget for den bakre, mjukare delen
af hofven, ballarna (fig. 2, i).

De nu omnämnda delarna beklädas af huden, som
å den del af extremiteten, som. räknas till
hofven, är något olika mot huden å öfriga delar
af kroppen. Läderhuden är nämligen försedd med
en mängd trådliknande utväxter eller på vissa
delar tunna lameller eller blad, och öfverhuden
är förhornad, bildande den s. k. hornkapseln
1. hornhofven. Den del af läderhuden, som
omsluter den till hofven hörande delen af
extremiteten, kallas kötthofven, på hvilken
urskiljas 5 olika delar: köttsömmen, köttkronan,
köttväggen, köttsulan och köttstrålen. Köttsömmen
bildar öfre gränsen för hofven och löper
som ett smalt, omkr. 2 mm. bredt band rundt
om hofven framtill och på sidorna, men blir
bakåt bredare och öfvergår i köttballarna
(den del af läderhuden, som bekläder bakre och
öfre delen af strålputan och på undre sidan
Öfvergår i köttstrålen). Köttsömmen liknar
till utseendet sammet, emedan läderhuden är
försedd med en mängd trådfina papil-ler, och
från denna del utväxer hornhofvens yttre lager,
det s. k. glasyrlagret. Köttkronan (fig. l c)
utgöres af en fingertjock vulst, som löper
rundt om hofven, omedelbart nedanför köttsömmen,
och är likasom denna beklädd med en mängd här
något gröfre och längre papiller, hvarifrån den
egentliga väggen i hornhofven, skyddslagret
(fig. l, fir), bildas. Köttväggen (fig. l d)
är den del, som ligger nedanför köttkronan och
bekläder själfva hofbenet och baktill

böjer sig om och fortsätter på hofvens undre
sida i kötthörnstöden. Köttväggen är beklädd
med en mängd uppifrån och nedåt parallellt
löpande tunna blad, köttbladen, och från denna
del utväxer det inre lagret af hornhofven,
lamellagret, som likaledes består af en mängd
tunna blad, hornbladen, hvilka gripa in emellan
köttbladen, och på så sätt åstadkommes en fast,
men på samma gång elastisk förening mellan kött-
och hornhof. Köttsulan är den del af läderhuden,
som bekläder hofbenets undre yta, och köttstrålen
den del, som bekläder undre ytan af strålputan.

På hornhofven 1. hornkapseln, som tjänar
till skydd för de inre, mjuka och känsliga
delarna, urskiljas horn väggen, hornsulan och
hornstrålen. Hornvaggens öfre rand, kronranden,
har på insidan en grund fåra, kronfåran,
som upptager köttkronan; i dess nedre rand,
som hvilar mot marken, bärranden (fig. 2, a),
synes på gränsen mellan väggen och sulan en
ljus strimma, hvita linjen; baktill böjer sig
hornväggcn om och fortsätter i hörnstöden (fi?.

 

                    Fig. 2. Undersidan af hästens hof,

2 c), omböjningsstället kallas traktvinkeln
1. trakten (fig. 2 b). Hornsulan (fig. 2 d, d1)
är den del af hornhofven, som bekläder köttsulan;
den är liksom den senare halfmånformig och något
konkav med en trekantig inskärning baktill,
som uppf y lies af hornstrålen. Hornstrålen -
på hvilken man kan urskilja själfva kroppen
1. spetsen (fig. 2 /) och de därifrån
utgående strålskänklarna (fig. 2, h), skilda
genom strålens midtelfåra (fig. 2, g], och på
sidorna begränsade af strålens sidofåror - utgör
underlaget för elastiska putan och fortsätter
uppåt i horn-ballarna. Hofvens byggnad bidrager i
hög grad att förminska den stöt eller skakning,
som eljest skulle uppstå vid rörelsen; hofven
har nämligen förmåga att utvidga sig eller i
viss mån förändra sin form, då hästen stige.r
på foten. Denna formförändring vid belastningen,
ho f mekanismen, består hufvudsakligen däri, att
sulan sänker sig, kronranden i tådelen drager sig
något tillsammans och elastiska putan och strålen
plattas ut och vidga sig åt sidorna, hvarigenom
hofven utvidgas i trakterna. När belastningen
upphör, återtar hofven genom elasticiteten sin
normala form. Denna utvidgning och sammandragning
upprepas för hvarje steg hästen tar och tjänar
hufvudsakligen till att göra rörelsen mjukare
och mera elastisk, att skydda de inre känsliga

delarna för tryck mot hornet och att underlätta
blodtilloppet till hofven, hvarigenom
horntillväxten främjas.

En regelbunden hof bör vara symmetrisk, så att
yttre och inre halfvan äro i det närmaste lika;
väggen bör i tån på en framhof bilda omkr. 45°
och på en bakhof 55° vinkel mot marken, och
dess höjd bör af taga från tån mot trakten,
så att höjden

1 tån förhåller sig till sida och trakt på
en framhof ungefär som 2*/2 : 2 : l och på
bakhof varna som

2 : l1/2 : l; väggen bör vara glatt och jämn
utan sprickor eller defekter i hornet (ringar,
jämnlöpande med kronrandrn, förekomma ofta som
följder af förändringar i utfodringen, under
dräktighetstiden etc., och ha i så fall intet
att betyda). Hörnstöden böra vara raka och
luta något utåt, sulan konkav och strålen väl
utvecklad med mjukt och elastiskt horn. För att
kunna beteckna de olika delarna af hof-väggen
brukar man dela omkretsen vid bärranden i 5
lika stora delar. Den främre af dessa kallas
tådelen, de på ömse sidor därom liggande
sidodelarna, och de bakre traktdelarna.
Är hofven regelbunden och benställningen
normal, blir en linje, fotens "axel",
dragen från kotleden midt igenom kot-,
krön- och hof-ben, rak (fig. 3), i
motsatt fall bruten.

 

Fig. 3. Regelbunden hof. Fotaxeln rak.

Fig. 6. Spets-vinklighof. Fotaxeln bruten bakåt.

Fig. 7. Tr-ubb-vinklig hof. Fotaxeln bruten framåt.

 

De vanligaste afvikelserna från den regelbundna
hofformen äro följande. Yid ske f ho f lutar
väggen på den ena sidan mera än på den andra,
hvarigenom trycket blir ojämnt fördeladt och
belastningen starkast på den sidan, där väggen
står mera rakt; skefhof förekommer normalt vid
en del felaktiga benställ-ningar, t. ex. markvid
(tåvid) 1. fransysk ställning (fig. 5), då den
inre väggen står rakare, och mark-

 

         Fig. 4. Tåtrång ställning.      Fig. 5. Tåvid 1. fransysk ställning.

trång 1. tåtrång ställning (fig. 4), då
den yttre väggen är den mest belastade, och
den skefva hofven tjänar då till att i viss
mån utjämna felet i benställningen genom att
bibehålla fotens axel rak; förekommer däremot
skefhof vid normal benställning, blir fotens axel
bruten. Spetsvinklig hof uppstår, då väggen i tån
bildar en mindre vinkel mot marken än normalt,
trubbvinklig hof, då den bildar en större;
fotaxeln blir i förra fallet bruten bakåt (fig. 6), i

senare framåt (fig. 7). Bockhof är
en starkt utpräglad trubbvinklig hof, då
hofväggen står nästan vinkelrätt mot marken,
och utmärkes vidare däraf, att sulan är starkt
konkav och trakterna mycket höga, så att väggen
i trakten är nästan lika hög som i tån. Bockhof
kan förorsakas genom försummad hof skötsel hos
föl och unghästar, som gå oskodda, då hofvarna
alltid nötas mest i tån, men förorsakas vanligen
genom sjukligheter i extremiteterna, såsom
böjseneinflammation, spätt, ringkota m. fl.,
då hästen undviker att trampa igenom i kotleden
och på grund däraf hufvudsakligen stöder på
tån och spar trakterna. Vid vissa felaktiga
benställningar, såsom raka kotor, öfverkotning
och björnfotad ställning, förekommer bockhof
normalt. Olägenheterna af bockhof af hjälpas
genom lämpligt beslag, nämligen, om bockhof
uppkommit genom för stark afnötning af tån,
användning af skor, som bli tunnare bakåt, och
af-verkning af trakterna för hvarje omskoning,
eller af 5. k. halfmånformig sko, som skyddar
endast tån; om bockhof uppkommit som följd
af vissa sjukdomar i extremiteten, bör man
underlätta hästens bemödande att förekomma
genomtrampning i kotan genom användning af
skor med höga hakar. Platt-hof utmärkes däraf,
att sulan är plan i st. f. konkav och att
väggen bildar spetsigare vinkel mot marken än
normalt, så att hofven blir låg och på samma
gång betydligt vidare i omkrets vid bärranden
i förhållande till kronan än en regelbunden
hof; trakterna äro låga och ofta invikta,
och hornet är ofta mört, så att bärranden är
trasig. Platthof uppstår vanligen därigenom,
att hofvarna under hästens uppväxt utsättas
för fuktighet, och förekommer därför mest hos
låglandsraser; den kan uppkomma äfven genom för
stark afverkning af bärranden eller därigenom,
att sulan förtunnas. Platthof är olämplig för
hästar, som skola användas på hård mark och
i synnerhet i hastigare takter; den kan icke
genom beslaget återfå normal form och bör helst
skos med bred, djupt afskålad slät sko eller
ringsko. Fullhof 1. lullhof är en högre grad
af platthof, där sulan t. o. m. är något buktig
nedåt eller konvex. Hästar med fullhof äro nästan
oanvändbara på hård mark; beslaget bör helst
utgöras af en bred, djupt afskålad ringsko,
som, om sulan är starkt nedbuktad, förses med
grepp och hakar, för att hindra sulans beröring
med marken, eller bärranden får höjas genom
s. k. konstgjordt horn (se Defays h o f k i
11). Fång-hof är en missbildad hof, som stundom
uppkommer .som följd af fång (se H o f l i d
a n d e n) och kännetecknas däraf, att väggen
i tån är starkt förtjockad och något insvängd
under kronan, trakterna höga och sulan plan eller
något nedbuktad framför strål-.spetsen; på väggen
förekomma dessutom karakteristiska ringar, som
äro smala och ligga tätt tillsammans i tån, men
blifva bredare och aflägsna sig från hvarandra
i trakten. Fånghofven kan aldrig återfå normal
form, och hästar med starkt utbildad fånghof äro
användbara nästan endast som jordbrukshästar,
d. v. s. på mjuk mark i långsam takt. Lämpligaste
beslaget är en i tådelen kort, men bred och
starkt afskålad ringsko, försedd med två
sidokappor i tån, och bör hofven afverkas så,
att tådelen ej ligger till .skon. Trånghof är
sammandragen i trakterna eller i hela sin nedre
del, så att omkretsen vid bärranden ar betydligt
mindre i förhållande till den vid kronan än på
en normal hof. Sulan är starkt konkav och

Tryckt den 8/6 09

strålen förkrympt eller i svårare fall nästan
h. o. h. försvunnen, så att trakthörnen
stöta intill hvarandra. Trånghof kan uppstå
genom felaktig skötsel af hofvarna och genom
felaktig afverkning eller beslag. Trånghof
ven gör, att de inre, mjuka och känsliga
delarna komma att tryckas mot den trånga och
oef-tergifliga hornkapseln, och rörelsen blir
ömmande. Behandlingen består däri, att man
söker befrämja hofvens utvidgning i trakterna
genom att hålla hornet i hofvarna mjukt,
gifva hästen riklig motion på mjuk mark eller
genom lämpligt beslag, t. ex. halfmånformig
sko, ringsko med lämpligt inlägg, t. ex. af
hofläderkitt (se Defays h o f k i 11), kork eller
gummisulor, eller i svårare fall användning af
s. k. utvidgningssko, som tid efter annan genom
en särskild skruf kan vidgas i trakterna, utan
att skon be-höfver fråntagas.

En välformad hof är af största betydelse för
hästens användning och värde, och man bör
därför se till, att hofvarna skötas på ett
sådant sätt, att de kunna utvecklas normalt
och bibehålla sin regelbundna form. Försummad
hof skötsel är den vanliga anledningen till
felaktiga benställningar, oregelbundna rörelser
och felaktiga eller sjukligt förändrade
hofvar. Riklig motion på fast mark under
uppväxttiden befrämjar bäst hofvarnas normala
utveckling; dessutom bör man hvar femte eller
sjätte vecka undersöka hofvarna och genom
lämplig afverkning återge dem den rätta formen,
om nötningen ej varit fullt jämn. Ju mera fölet
eller unghästen får stå inne, desto viktigare
är det, att hofvarnas tillväxt regleras genom
lämplig afverkning (åtminstone en gång i månaden)
och att de hållas väl rena genom tvättning
flera gånger i veckan och torrt strö i spiltan
eller boxen. Unghästarna böra gå oskodda så
länge som möjligt, d. v. s. så länge hofvarnas
afnötning icke är starkare än horntillväxten,
då sko-ningen alltid i någon mån hämmar hofvens
utveckling. Till skötseln af skodda hofvar hör
först och främst noggrann renhållning; vidare
bör man förekomma hornets uttorkning genom att
tvätta hofvarna och därefter torka och ingnida
dem med fett för att hindra afdunstningen af den
i hornet förekommande fuktigheten; äro hofvarna
starkt uttorkade, ställes hästen lämpligast en
half dag i s. k. vattenspilta, eller omlindas
hofvarna med våta trasor. Omläggning af beslaget
i rätt tid, vanligen hvar femte vecka, och riktig
afverkning äro naturligtvis en huf-vudregel vid
skötseln af skodda hofvar. E. T. N.