Ett utdrag ur boken "Indianer" skriven av Benjamin Capp, som visar hästens betydelse.

 

Förr i tiden hade det fotbundna folket använt nästan all sin energi att klara livets nödtorft, och det hade funnits litet eller inget överskott kvar att dela efter att bandets överlevnad hade säkerställts. Men sedan hästen skapat ett rikare samhälle, uppstod tre skilda klasser: en privilegierad klass som förväntades vara generös och ansvarig för bandets allmänna välfärd, en medel klass som delade de flesta av överklassens förmåner men med färre ägodelar och tillräckligt oberoende att lämna ett band och förena sig med ett annat efter eget gottfinnande, och en lägre klass med få privilegier, bestående av människor som var fattiga på hästar och andra ägodelar och beroende av givmildheten hos den mäktiga överklassen. Fastän status i viss utsträckning baserades på ärftlighet, var rikedomen på hästar, anskaffade genom skicklighet som krigare och jägare, ett avgörande mått på social status. Därför kunde alla dugliga män förändra sin och sin familjs klasstillhörighet genom plundringståg.

 

Indianerna var så fästa vid sina stridshästar att de besjöng sina springare och snidade bilder av dem som dödades i strid. I figuren till vänster, gjord av en sioux, föreställer de rödmålade hålen hästens sår.

 

Fastän indianerna föredrog de tämjda djuren som anskaffades genom stöld, kunde en man öka sin rikedom på annat sätt, nämligen genom att fånga vilda hästar. Detta gällde särskilt comancherna, ty inom deras domäner fanns de första vilda mustangernas bästa betesmarker. Indianerna använde många metoder att fånga vildhästar. De byggde inhägnader av grenar och ris, med utlöpare som sköt fram från bada sidor sa att hästarna kunde drivas mot dem och sedan jagas in i inhägnaden. På sina egna ridhästar jagade de ifatt och fångade med lasson både djur som hade blivit magra och svaga under vintern och sådana som hade blivit feta och tröga under sommaren - eller ibland hästar som helt enkelt hade druckit sitt lystmäte av vatten och för ögonblicket inte kunde springa så bra. Goda vildhästar var svåra att fånga; de snabba hästarna i god kondition kom nästan alltid undan. I en ansträngning att fånga sådana fynd brukade comancherna förfölja dem i skift och dra fördel av det faktum att varje hjord hade en drift att stanna kvar inom sina egna betesmarker och när de förföljdes normalt brukade springa i en stor cirkel. Ryttare med utvilade ridhästar brukade ta över jakten med regelbundna mellanrum. Genom denna jaktteknik i skift kunde de begärliga mustangerna ibland jagas till utmattning och fångas med lasso, även om det kunde ta två eller tre dagar i sträck.

För att tämja en nyfångad häst brukade comancherna först genom att dra åt lasson hämma djurets förmåga att andas och sedan ha omkull det på marken. Den nye ägaren blåste sedan in sin andedräkt i hästens näsborrar, kanske som en symbol för herravälde. Därefter brukade han betsla hästen med ena ändan av ett råhudsrep som slogs i en ögla om underkäken och fästes runt halsen. Den andra änden sammanlänkades med ett lugnt gammalt tamsto under under några dagar. Medan nykomlingen var bunden vid stoet försökte ägaren försiktigt vänja den vid människor, och när den lösgjordes brukade den stanna i stoets närhet. För att rida in den brukade man sedan ta den till ett sankt eller sandigt område eller ut i en fiod. Där brukade djuret ha svårare att bocka, och för ryttaren blev de ofrånkomliga vurporna mindre kännbara.

 

 

Comancherna och några andra stammar var på ett sätt klokare än spanjorerna ifråga om hästar. Spanjorerna red endast hingstar, som är särskilt skygga i påfrestande situationer som t.ex. att anfalla en fientlig linje. Indianerna kastrerade de flesta av sina hingstar. För det första är en valack fogligare och sålunda lättare att träna än en hingst. För det andra förbättrade indianerna rasen kontinuerligt genom att behålla bara hingstar med överlägsna egenskaper för avel. De förnämsta hästuppfödarna bland amerikanska indianer var nez perce- stammen. Upptäcktsresande Meriwether Lewis skrev i sin journal år 1805 om nez perce-hästarna: "De tycks vara av en utomordentlig ras, ståtliga, elegant byggda, livliga och uthålliga; många av dem liknar fina engelska springare; några av dem är skäckiga med stora fläckar av vitt oregelbbundet blandat med en mörkbrun fuxfärg."  De skäckiga hästarna som Lewis observerade var förstklassiga appaloosa-hästar.

 

Fastan comancherna inte var lika minutiöst noggranna som hästuppfödare som nez perce-indianerna var de lika skickliga att upptäcka de karaktäristiska egenskaperna hos ett bra djur. De brukade iaktta en uppväxande unghäst och observera dess hållning och färg och kynne. När han var ett år eller tvåbörjade de sätta honom påprov ifråga om snabbhet, oräddhet och läraktighet. Om han inte verkade lovande, kunde man ändåfå stor användning för honom. En krigare brukade rida ett ganska ordinärt djur när han färdades och ledde sin krigs- eller buffelhäst för att spara den för mera krävande arbete.

 

I jakt eller strid undvek han om möjligt att rida ett sto. Ston användes i allmänhet av kvinnor och mindre barn. Alla gamla krakar kunde användas att bära en packning eller dra en travois. (Släde gjord av två störar) Men om ett djur var verkligt överlägset, brukade krigaren som ägde det göra det till jakt- eller stridshäst, och ibland använde han samma djur för både strid och jakt. I krig skulle en sådan häst kunna uthärda både tjuten och skriken i striden och snabbt svara på order överförda genom tryck från ryttarens ben eller genom förändring av hans vikt, medan krigarens händer var upptagna av att sIåss med fienden. Några överlägsna hästar lärde sig att galoppera i en rak linje, parallellt mot fienden, medan ryttaren hängde över en sida med endast en av sina hälar synlig över hästens rygg. Detta gjorde det möjligt för krigaren att aviossa pilar under hästens hals medan han skyddades av dess kropp. Den galopperande ryttaren hölls uppe genom en ögla av häst eller buffelhår som var invävd i hästens man och träddes runt ryttarens ena skuldra. Han låste sedan ena benet över hästens rygg och det andra under dess buk. Denna imponerande teknik användes dock endast sällan i strid. Den gjorde stridshästens hela sida mycket såbar, samtidigt som träffsäkerheten blev minimal.

 

Vid buffel jakt måste en häst ha många av de egenskaper som utvecklades i strid: tillräckligt snabb och orädd för att springa in i utkanten på en nervös flyende hjord utan ledning av tyglar, uppmärksam nog att undvika anfall från en sårad tjur, och uthållig nog för att följa en flyende hjord mil efter mil. En comance hade en hög tanke om sin favorithästs. Han ryktade och skämde bort den och nattetid tjudrade han den vanligen för säkerhets skull intill sin hydda. En comanche, Post Oak Jim, berättade en gång för en antropolog: "En del män älskade sina hästar mera än de älskade sina hustrur." Att döda en mans favorithäst var likvärdigt med att begå mord.

 

Prärieindianerna gjorde i allmänhet sina egna riddon, som i hög grad följde spanska mönster, men de praktiserade också sina egna idéer. De tillverkade Utrustning av tvinnat eller vävt häst- eller buffel hår, ogarvat och garvat läder. Ibland kunde ett stålbett fästas vid tygeln, men indianerna föredrog att styra sina hästar genom en tunn rem av råhud eller ett rep av flätat buffelhår, som lades i en ögla över hästens underkäke (sidan 59). När de jagade eller stred ville de inte besvära hästen med för mycket vikt, och därför red de barbacka eller med en enkel råhuds- eller skinnsadel stoppad med buffel- eller hjorthår. För kvinnor och gamla män och för packningar gjordes mera utarbetade sadlar med en ram av trä eller av trä och born sammanhållen av senor och våt råhud. Klädseln av råhud krympte när den torkade och därigenom hölls delarna ordentligt ihop. Sådana sadlar (denna sida) täckta med en hopvikt buffelfäll eller ett stycke björnskinn, var försedda med stigbyglar gjorda av färskt trä som böjts till rätt form och sedan torkats.

 

I denna bild, gjord av en oglalasioux, utför fyra ryttare en dans som förhärligar hästen. Målningen på deras hästar föreställer en storm, medan ryttarnas horn, masker och hästarnas damasker symboliserar buffeln.

 

Exempel på bytesvärden

 

1 vanlig ridhäst
= 8 buffelfillar
= 1 gevär med 100 skarpa skott och
   1 bunt tobak vägande 11/2 kilogram
= 15 örnfjädrar
= 10 vesselskinn
= 5 tipistänger
= 1 tältduk av buffelhud
= 1 skinnskjorta och damasker
       dekorerade med människohår och piggsvinstaggar

1 fin kapplöpningshäst = 10 gevär

1 fin buffelhäst = flera packdjur

1 buffelfäll
= 3 metallknivar
= 25 skarpa skott
= 1 metallgryta på 4 liter
= 3 dussin pilspetsar
= 11/2 meter kalikå

3 buffelfällar = 1 vit filt

4 buffelfällar = 1 scharlakansröd Hudson's Bay-filt

5 buffelfällar = 1 halsband av björnklor

30 bäverpälsar = 1 kagge rom

10 hermelinskinn = 100 hjorttänder

 

 

Det vanligaste indianska betslet, stridsbetslet, gjordes av en Enda repända med två halvslag i mitten. Dessa halvslag somdrogs till om hästens underkäke, utgjorde bettet; repets ändarfungerade som tyglar

 

För att tämja en häst för ridning använde indianerna ibland En grimliknande tygel. Nosögla och den enda tygeln gav Ryttaren närkontakt med hästens huvud, och ett hårt ryck i tygeln fick hästen att tappa andan och hejda sig.

Kommentar: Efter att ha talat med islänningar visar det sig att även dom praktiserat en del av dessa sätt att tämja och rida in sina hästar. Då det är ett historiskt dokument om hästskötsel kanske det kan vara intressant för flera.

 

/Göran